Risker & Svårigheter   Risker och svårigheter Den lägsta temperatur som någonsin registrerats är -98.7 grader Celsius. Det skedde strax bortom floden Kolymas utlopp i nordöstra Sibirien. Där är tjälen permanent och en och en halv kilometer tjock, vilket gjort att kvarlevor efter över 10 000 år gamla mammutar hittats i området, nästan helt intakta. En stor del av året uppträder dagsljuset enbart som en osäker liten gryning mitt på dagen. Otroligt hårda vindar, närmare 26 sekundmeter, sveper ständigt fram över den öppna vidden. Här strövar upp till ett ton tunga isbjörnar omkring bland isfälten. De livnär sig främst på säl och fisk, ibland fångar de vildrenar. De enda människor som klarar av att överleva här är det renskötande jägarfolket tjuktjerna. De är perfekt anpassade till att överleva under rådande extrema omständigheter. Och så finns här en mycket enslig forskningsstation, The Northeast Siberian Research Station i Cherskiy. Här lever tre ryska forskare året runt. De bedriver inte bara köld- och tundraforskning utan jagar och fiskar också för sin överlevnad, på samma sätt som urbefolkningen. Här slutar vår Expedition Sibirien 2004. För de flesta människor är Sibirien synonymt med kyla, deportation, fångläger och oändlig storlek. Och stort är det. Sibirien motsvarar en tolftedel av jordens landmassa, området är nästan 14 miljoner kvadratkilometer. Det tar sju timmar att flyga från dess västpunkt Uralbergen till dess östpunkt vid Stilla Havet. Större delen av Sibirien består av en platt tundra och en vidsträckt skogklädd taiga, bitvis bergig och kuperad med djupa raviner, där man fortfarande idag kan stöta på små grupper av människor som aldrig hört talas om vare sig Stalin, andra världskriget eller perestrojka. Vintermedeltemperaturen är -35 grader Celsius, men ofta dyker den ned mot -60 grader. I sådana ögonblick är det så kallt att kvicksilver blir bly och konjak förvandlas till sirap. Det är så kallt att träd exploderar, fallande timmer slår blå gnistor och när en människa andas förvandlas utandningsluften till en dusch av iskristaller följd av ett harklande läte som kallas ´´stjärnornas viskningar´´. Denna kyliga viskning upplevde alla av de nära tre miljoner deporterade fångarna i det mest fruktade av Stalins arbetsläger, Gulagen Kolyma, ett sovjetiskt Auschwitz. Under åren 1937 till 1953 överlevde bara någon procent av dem som vistades där. De andra svalt, misshandlades, frös och arbetade sig till döds i den fruktade guldgruvan. Flertalet av dem anlände första gången till detta land av guld och död vid hamnstaden Magadan, lokaliserad vid det Okothska Havet. Där börjar vår Expedition Sibirien. Vi planerar att korsa Sibirien från norr till söder under ett års tid, med början senvåren 2004. Färden är drygt 350 mil. Delar av sträckan går genom ett helt väglöst, folktomt, mycket okänt land, som domineras av taigan, världens största sammanhängande skogsområde, och den isiga tundran, polarkylans och permafrostens hemvist. Den snirklande floden Kolyma är 250 mil lång och flyter söderöver från Östsibiriska havet i norr och vi tänker följa den så mycket som möjligt. Vi kommer att färdas med skidor och till fots med snöskor genom detta nästan ständigt snötäckta land. Packningen har vi i pulkor och ryggsäckar. Om möjlighet finns, och floden Kolyma är fri från is, kommer vi att försöka färdas i någon kanot eller båt vi kanske kan finna längs vägen. Paddlar gör vi naturligtvis själva. Att vi väljer att följa Kolyma beror på att det faktiskt finns ett fåtal permanenta bosättningar längs floden. I dessa räknar vi med att kunna köpa både torkat och färskt kött och mjölk. Dessutom hoppas vi kunna fiska och jaga vår egen mat. Kolyma bjuder nämligen på en stor variation av fisk, exempelvis gädda, öring, röding och andra laxfiskar. Floden är också en näringskälla som drar till sig det vilt som finns i området. Ett omfattande sådant: brunbjörn, älg, vildren, varg, räv, hare, stornhornsfår och skogsfågel. Isbjörn och säl är vanliga längst i norr. Det är utan minsta tvekan ett klassiskt äventyr vi genomför. En mycket svår fysisk uppgift ligger framför oss. En krävande färd på minst ett år präglad av extrem kyla, en i det närmaste livsfarligt iskall vind, stora områden av flera meter djup snö, skruvis och öppet vatten, tidvis osäker is, långa sträckor i ensamhet utan möten med andra människor. Risken för allvarlig förfrysning är stor. En lång och mycket mörk vinter begränsar vår möjlighet att ta oss framåt, avbruten av en kort sommarmånad dominerad av horder av mygg och knott. Förekomsten av is- och brunbjörn gör att vi hela tiden måste vara på vår vakt. Inträffar det en olycka har vi inga möjligheter att få hjälp, då är vi dödsdömda. Bland dessa många besvärliga hinder längs vägen, ser vi ändå kylan som det största. Detta är en av de kallaste och farligaste färder som gjorts i modern tid. För att förbereda oss för den fattade vi redan år 1999 beslutet att flytta från Västerdalarna i söder till Särna i norra Dalarna. Vi bor i en by som ligger vid foten av den skandinaviska fjällvärlden och vars omgivning präglas av ett tjockt skogsbälte med myrar, tusentals tjärnar, sjöar och floder. Särna är dessutom ett av Skandinaviens värsta köldhål med enstaka temperaturfall till -56 grader Celsius. I regel ligger dock vintermånadernas medeltemperatur på runt -20 grader. Jakt och fiske är en del av den lokala kulturen i Särna med omnejd och all ledig tid ägnar vi åt att endera fiska, jaga eller göra fjällturer. Året runt. Långa mörka vintermånader, ensamhet, utsatthet, glesbygd och hårt fysiskt arbete hör också till vardagen. Särna ligger vid sydspetsen av Sapmi, samernas land. Det är en grupp människor som är nära besläktade kulturellt med de sibiriska ursprungsfolk vi räknar med att komma i god kontakt med. Rennäringen, animismen, shamanerna, jakten, fisket och kunskapen om hur man överlever under extrema omständigheter är gemensamma nämnare. Särna är på sätt och vis ett slags Sibirien i miniatyr. Under den kommande vintern, säsongen 2003-04, kommer vi att sova minst fem månader, de kallaste, ute i tältet på baksidan av vårt hus. Vi väljer att färdas på detta äventyrliga vis därför att vi efter 16 år av extrema expeditioner världen över insett att man uppnår inte resans syfte på något annat sätt. Syftet är nämligen att på ett jordnära, positivt och rättvist sätt dokumentera okända, men för framtiden, mycket viktiga delar av vår värld! Dessutom är det ett icke aggressivt, naturnära och, oftast, hälsosamt sätt att färdas, som gör att man kommer allting väldigt nära. När det gäller exempelvis människor som finns längs vägen, har vi märkt att de har mycket lätt att relatera till de vedermödor vi går genom, eftersom deras vardag i regel styrs av fysiskt arbete, naturens lynniga krafter och den eviga jakten på mat. På så vis är dörren omedelbart öppen in i deras tillvaro. Kommer vi att klara av den extrema kylan, den långa mörka vintern och utsattheten under ett års tid? Hur skyddar vi oss mot besökande grizzlys och isbjörnar?