2004-11-11 - Hundar längs Kolyma
Vår lägenhet i Zyryanka. Bara -14°C ute idag vilket inte är bra för isen i Kolyma, fortsätter den här värmen så har vi stora problem! Blå himmel och soligt, ingen vind.
Johan Ivarsson vid pennan:
Överallt på gatorna i Zyryanka finns hundar som springer lösa. En hel del är herrelösa hundar som försöker överleva så gott det går, många har ägare men springer fortfarande lösa överallt. Det enda som skiljer dem åt är det halsband som alla ägare har på sina hundar.
Stora, små, korta, långa, feta och smala, här finns alla olika sorters hundar och korsningar. Men i stort sett alla har på något vis något kännetecken på att de härstammar från den, i jakt- och draghundskretsar, välkända Östsibiriska Lajkan. Den renrasiga Östsibiriska Lajkan är en ganska stor hund med robust kroppsbyggnad och kraftig päls, den är väldigt populär bland jägare över hela världen och används till att jaga bland annat älg och björn. Den är även väl använd som draghund världen över och anses av många som den bästa av de bästa. (Redan 1741 användes Östsibiriska Lajkor från en by i närheten av Cherskii, ett litet samhälle i slutet av Kolyma, under genomförandet av dansken Vitus Berings stora nordliga expedition.)
Ända sen vi kom till Zyryanka och såg alla dessa hundar som springer fritt längs gatorna, har jag undrat hur de överlever vintern. I vilken annan stad som helst hade jag kunnat tro att det varit möjligt, men här, mitt i det kallaste av Sibirien, där temperaturen kan sjunka ner till -60°, trodde jag det inte. Men fortfarande finns de här, de kan ju inte alla försvinna under vintern och sedan komma tillbaka igen till sommaren. Jag fick mitt svar för några dagar sen, under en av våra dagliga promenader visade det sig att de drar nytta av det varmvattensystem som är draget över hela Zyryanka. Överallt längs gator och hus löper dessa rör som på grund av permafrosten inte kan grävas ner utan måste dras ovan jord. För att värma sig under de kallaste perioderna så rullar hundarna ihop sig på dessa.
På grund av alla dessa hundar som springer längs gatorna så får vi oss en utskällning lite då och då när vi är ute och går, inte aggressivt utan nyfiket. Det är inget som stör oss, snarare tvärt om. Som hundälskare vi är så pratar vi vänligt med dem och sätter oss ner på huk för att försöka få dem att komma närmare och hälsa. Men hundarna här är svårflörtade, de är inte alls vana att någon pratar vänligt till dem eller att någon stannar bara för ett de är där. Visst finns det vissa där nyfikenheten tar över och som med viftande svans kommer fram till oss och vill busa.
Just det att alla hundar springer lösa och inte sitter i band som alla hemma i Sverige, är väldigt intressant. Alla hundar här är vana att klara sig själva, utan inblandning av människor, och det är ytterst sällan som vi ser något bråk dem mellan. Eftersom alla springer lösa så behövs det inga bråk för att klara ut vilken som är högst i rang. Hemma i Sverige är det annorlunda, många hundar är aggressiva och hamnar i slagsmål med andra så fort de kommer i närheten av varandra. Jag börjar tro, efter att ha varit här i över en månad och sett hur hundarna sköter sig här, att mycket av de problemen hemma beror på att de ständigt sitter fast i band och att de aldrig får springa fritt. Här får hundarna sköta allt själva, och klarar det utmärkt! Samtidigt finns det självklart många anledningar till varför hundar hemma inte kan springa lösa.
Både jag och Mikael är stora hundälskare och vår idé innan vi kom till Sibirien var att vi skulle försöka hitta en hund här som kunde följa med oss och hålla oss sällskap under vår expedition. Tanken var även att vi behövde en hund som kunde varna oss om någon björn eller något annat djur skulle finnas i närheten. Men att hitta någon under paddlingsturen visade sig inte vara så lätt. I Seimchan, där vi hade planerat att hitta en hund, fick vi reda på att de inte tordes ha sina jakthundar inne i samhället på grund av risken att de kunde få trikiner. Det gjorde att vi inte vågade ta med oss någon av de många som redan fanns där, ifall de skulle ha någon sjukdom. Nu inför vinterturen har vi börjat tänka om och kommit fram till att de inte finns någon möjlighet att vi kan ta med oss en hund. Våra pulkor väger redan för mycket och skulle vi ta med oss en hund så skulle vi behöva ta med oss mer mat, och någon större fara för björn när vi skidar är det inte. Självklart vore det en god vän när det vore tufft men vad skulle vi göra när vi kom fram till vårat mål? Att ta med en hund tillbaka till Sverige är svårt, om inte omöjligt. Skulle vi klara av att lämna vår nyvunna vän efter sex månader tillsammans? Det hade varit väldigt svårt! |
