2004-11-07 - Jukahirerna
Det är den 7:e November idag, det är -25°C och vår vinterutrustning har ännu inte anlänt. Det är för besvärligt för de moderna planen att landa!
Dikt av Ljuba: (översatt till engelska från jukahirska, den är för svår att översätta rätt till svenska.)
´´Snowy winds begin roaring again through the empty evening darkness and,
ever lost up there,
I hear massed choirs call my name in songs of sadness,
songs of love,
an old hymn of quiet suffering,
to which I rise effortlessly across the void
and take my part.´´
´´Framtiden ser mycket mörk ut för vår del´´ ,berättar Ljuba lågmält,
´´och det har den gjort sedan vi första gången kom i kontakt med ryssarna.´´
Vi träffade den mycket snälla, trevliga, intelligenta och generösa Ljuba första gången under ett besök till Oglne för en månad sedan, ett kolsamhälle som ligger 65 km väst om Zyryanka, och som försörjer området med värme. Hon hade då nyss påbörjat sitt arbete som textillärare på den lokala skolan, för att lära eleverna hur de kan använda sina drömmar för att skapa spännande mönster. En uråldrig teknik som hon försöker föra vidare. För att få någon av jukahirernas urgamla traditioner att leva vidare.
´´När ryssarna kom hit för att stanna för alltid för något hundra år
sedan´´, fortsätter hon lugnt att förklara,
´´var vi mest talrika av alla folk. Vi var så många att alla brukade säga när det uppstod norrsken, att det var jukahirernas många eldar man kunde se. Idag är jakuterna störst av områdets urinvånare och vi minst. Vi är inte fler än 1000, kanske mindre. Ingen vet riktigt. Och det är ett av bekymren. All den här uppblandningen mellan jakuter, jukahirer, evener och några enstaka ryssar håller på att utrota oss för alltid. Annars har vi samma problem som alla andra urinvånare världen över.´´
Jukahirerna klarade mötet med den s.k. civilisationen dåligt. I likhet med andra ursprungsbefolkningar världen över och deras möte med de vita, tog det inte lång tid förrän alkohol, okända sjukdomar, övervåld, styvmoderlig behandling och uppblandningen med andra börjat utsatta deras unika historia och bakgrund för total förstörelse. Och jukahirerna är mycket nära att bli helt utrotade som folk. Och i stort sett ingen bryr sig. Inte ens de själva.
´´De unga idag bryr sig inte om sin historia´´ ,berättar Ljuba, den person som slåss mest för jukahirernas fortlevnad,
´´de tycker vårt traditionella sätt är mossigt och de ser sig som moderna och vill hellre bo i städer än ute vildmarken.´´
Den största koncentrationen av jukahirer idag, bor endera i Zyryanka eller i en by drygt 50 km söderut, Nelimnoye, dit det visar sig vara helt omöjligt för oss att kunna ta oss, eftersom det vintertid bara finns helikopter dit. För mycket dyra pengar. Vägar finns inte. (OBS! Tyvärr har inte vår vinterutrustning anlänt än, annars hade vi skidat dit, men vi jobbar på det. Ingenting är omöjligt här längs Kolyma.)
´´Det är tråkigt att det inte går att ordna så att ni kan komma dit´´, säger Ljuba,
´´där har vi åtminstone en del av vår gamla tradition kvar. Fisket. För historiskt sett, var vi i första hand ett fiskande folk, som idkade handelsutbyte med de renjagande jakuterna. Men idag jagar även vi för att överleva.´´
Perestrojka har inneburit ytterligare en katastrof för jukahirerna.
Under Sovjettiden så hade de bra med pengar, mycket social trygghet och man överlevde utan att anstränga sig alltför mycket. Idag har de knappt pengar och en del i Zyryanka, vita ryssar så klart, påstår att det är en misär i Nelimnoye.
´´Nästan alla i Nelimnoye´´ ,förklarar Ljuba,
´´är arbetslösa idag och måste jaga och fiska bättre än någonsin för att överleva. En del kapar också skog och transporterar hit på floden under somrarna.´´
´´Shamaner då?´´ undrar jag,
´´Finns det några sådana kvar.´´
´´Nä´´ ,svarar Ljuba,
´´jag har hört att jakuterna har några av sina kvar, likaså evenerna, men vi har inga. Vi är idag kristna.´´
När vi avslutat vår intervju med Ljuba i vårt lilla sibiriska hem,
följer vi med henne till sin mor, som bor här i Zyryanka och som visar sig ha stor gåvor (se föregående reportage) att kunna tyda drömmar och förutspå saker och ting. Och hon är precis så som jag tänkt mig i mitt inre att en verklig shaman skall se ut. Hon är en helt vanlig gammal
gumma med ett speciellt optimistiskt sätt. Och speciella gåvor som man inte behöver visa utåt att man har. Hon har heller inte en massa krafs för sig, så som man sett på film eller som jag upplevt när jag mött falska shamaner världen över. (En massa hoande och skränande och trummande ni vet). Vilket det visar sig, när jag under vårt besök upptäcker att hon hängt upp ett par hartassar och en fågelvinge ovan spisen.
´´Hur använder du det här?´´ frågar jag inkvisitatoriskt!
´´Fågelvingen är bäst av allt för att sopa brödsmulorna av bordet med och hartassarna använder jag att torka bordet med.´´ |
