2004-09-26 - En jakthistoria från lägret
Det är söndag den 26;e september, vi är fortfarande vid N 64°44;06.5 och Ö 153°01;41.9. Den första snön kom inatt, omgivningens småtjärnar är täckta av en tunn hinna is och temperaturen är stadigt under nollan.
Mellan -3 och -6 grader.
Jag måste bara få berätta om fredagen, en dröm för hungriga
amatörtrappers!
Redan under natten förstod vi att kylan och frosten stod för dörren.
Kanske snön var på gång? Luften var klar och kall, det knäppte i träden och elden var orolig. Berguvens hoande hördes långväga. Mina muskler var stela och tröga efter torsdagens hårda paddlande och ingen av oss två sade mycket när Johan satte på öringsoppan på kaminen för frukost. Ett tydligt tecken på trötthet och eventuellt tilltagande irritation. Vi ville inget annat än ligga inne i kåtan och elda hela dagen, men kvällen innan hade vi satt ut näten. De ville vi som vanligt syna. Det är lika spännande varje gång om vi fått något.
Väl ute möttes vi av en klar och storslagen utsikt över snöklädda berg och den rostfärgade oändliga skogen. Det blåste och Kolyma var nervös.
Ändå kände vi bägge:
´´Det känns som om vi kommer att få kött idag.´´
Vi hade 5 stora sikar och 2 små kilos öringar i näten. På vägen ut fick jag resans tredje gädda på spöet. En liten 2 kilos gädda, en aperitif innan middagen för att stilla den värsta hungern. Vi missade också en jättegädda som tuggade på en av sikarna i nätet. 5-6 kg:s gädda. (Vi bestämde oss för att hädanefter att börja torka alla sikar, för att ha tilltugg under vintern, så kåtans tak är fullt av sik just nu.)
Vi är ständigt på jakt efter bättre fiskevatten och vi gör dessutom varje dag mindre utflykter i den täta skogen i jakt på färska spår efter främst älg. Och hare, men hittills hade jaktlyckan varit låg. Därför band vi fast båten, gömde fisken från den hop fiskmåsar vi har efter oss hela tiden och gav oss in i barrskogen. Vilken urskog! Marken var helt täckt av en matta av gula barr, torrfuror och ris trängdes om plats och skogen var helt fri från människans destruktiva hand. Sann oreda rådde!
´´Stopp!´´, ropade Johan efter en stunds vandring och frågade upphetsad, ´´skall jag skjuta?´´
Jag tittade mig omkring, tänkte han äntligen sett en älg, inte bara ständigt färska spår, men jag såg inget.
´´Nej, där!´´, pekade han 10 meter framför mig.
Där satt en av Kolymas stora harar. Han trodde säkert att han var osynlig, men glömde att den vita vinterpälsen, var en dålig täckmantel innan snön anlänt.
´´Skjut, det är mat!´´, viskade jag upphetsat!
Johan sköt, men osannolikt nog missade han på 10 meters avstånd!
´´Men´´, sade jag på mitt sedvanliga pedagogiska sätt, ´´missade du igen!´´
Jag tog helt sonika bössan från den chockade Johan, höjde den och sköt haren, som hade sprungit några meter och stannat, åter i tron att han var osynlig.
Det går inte att beskriva känslan, när man som vi helt lever av vad naturen kan ge och man får tillgång till kött. Det är primitivt
befriande. Och ger en mättnadskänsla som skapar tillfällig eufori som sällan eller aldrig upplevs i den skyddade tillvaron.
Även känslan att jaga skiljer sig stort när det är allvar och inte
fritid och nöje. Spänningskänslan är inte ens densamma. Ej heller rättfärdigandet av att döda. Man upplever visserligen samma vemod när man dödar, djuren och naturen tillsammans är så perfekt, så harmoniskt och vackert, och frågan ställs inombords, till själen:
´´Gjorde jag rätt?´´
Hemma känns det inte helt övertygande ja. Men här, direkt efteråt känns det rätt. Det ligger där då skrivet, långt därinne, att människan är jägare. Det känns naturligt. Men det känns också som man vill hedra sitt byte genom att tacka någonting obeskrivbart, kanske de stora naturgudarna? Och man förstår värdet att ta till vara allt på djuret, pälsen och köttet, slakta och stycka det så att inget går förlorat och tillaga det med varsamhet.
Efter att ha tillbringat eftermiddagen att ta vara på haren och fiskar, går vi på kvällsjakt. Med Johan som drivande harhund. Jag skjuter en till mycket stor hare och senare Johan en till. Bägge hänger högt i träden. Vi har mat för flera dagar!
Just nu när jag skriver detta, hör jag Johan avlossa tre skott, blev det något tro?
Nu under översättningen till engelska, återvänder han och säger att han missat den största hare (självklart!) han sett och är så besviken bara en tjugoåring kan vara och säger:
´´Jag skall inte skjuta ett skott till!´´ |
