2004-09-20 - Berättelse om Andre & Valentin
19 september, vi har paddlat 7 mil de sista två dagarna och vi har slagit upp Moskoselkåtan på ytterligare en småflugeplågad ö strax bortom Kolyma-floden vid N 64°43´07.1 och Ö 153°41´13.8,, det är gråkallt, regnigt och en sydväst vind dyker upp då och då.
Berättelsen om Andre och Valentin- heltidstrappers de sista tjugo åren.
De sista två veckorna har vi klarat av att överleva som klassiska
trappers, dvs., genom jakt, fällor och fiske, på det som naturen ger.
Främst genom att fånga en stor mängd fisk. Det är ett mycket givande, fritt och spännande liv, men det är mycket krävande och tufft. Det är arbete och planering hela tiden. I synnerhet när markerna är helt okända, som för oss, men vi studerar kartan noga, testar och funderar och nu börjar vi kunna äta oss mätta. I morse fick vi exempelvis vår första lenok -sibirisk storöring- som vägde drygt 5 kg! Hur den kämpade! Plus en 1.5 kg:s gädda och sex stora sikar över 8 hekto stycket i näten, där de fyra största var romstinna honor. En rom som vi tagit vara på för att äta till middag. Ett tips vi fick under vårt fantastiska möte med två riktiga trappers, Andre och Valentin, häromdagen!
´´Inte kan ni väl bara paddla förbi utan att vi får bjuda er på mat´´, förklarade Andre lite förvånat, när han kommit ikapp oss med motorbåten, fått oss att stanna vid en liten sandbank, hälsat och presenterat sig själv, ´´Det var vi som vinkade åt er häromdagen. Se så, kom nu, det behöver bara ta ett par timmar av er värdefulla tid!´´
Andre log ett tandlöst leende, högg ned ett järnrör i marken, fäste ett grovt rep i vår kanot och sade:
´´Ta med er bössan, den skall ni inte lämna här!´´
´´Men inte kan vi väl lämna kanoten och all utrustning mitt i
ingenting!?´´, påpekade vi lugnt,, men fundersamt.
´´Vem skulle ta det här ute då?´´,frågade Andre häpet, ´´det är ju bara vi här.´´
´´Björnar?´´, försökte jag skämtsamt.
´´Vattennivån är för hög nu´´, svarade han med självklarhet, ´´ni har väl inte sett vare sig spår efter älg eller björn de sista två dagarna, eller hur?´´
Det hade vi inte. Vi tog det som en stor komplimang att han såg oss som jägare. Han hade väl hört skotten när Johan, för några dagar sedan och inte alltför långt borta, missade gässen och ankorna under fyra försök.
´´Får jag prova bössan sedan?´´, frågade han nyfiket, när vi steg i hans mycket skraltiga stålbåt.
Alltsedan vi lämnat Seimchan hade vi sett och hört enstaka motorbåtar på avstånd, samma färg och alltid två personer, innehållande chockade och vinkande lokalbor. Vi hade trott att de var tjuktjer, eftersom vi hittat deras nät på alla ställen vi tänkt lägga våra, men det var alltså samma båt och ryssar hela tiden. Och vi hade undrat var de fick bensinen ifrån. Det fick vi veta när vi ett par kilometer ifrån den plats vår fullastade kanot stod fastbunden, anlände till Andres och Valentins permanenta trapperläger.
´´Vi åker in till Zyryanka någon gång per år (drygt 35 mil) och handlar basvaror, diesel och bensin´´, förklarade Valentin med ett stilla, lika tandlöst leende samtidigt som han försökte vifta bort de besvärliga småflugorna.
Valentin var den äldre av de två. Kanske en 50 år, Andre runt 40. Man såg att Valentin led av reumatism när han pekade på ett björnskinn han höll på att flå.
´´Det var inte den största björn jag skjutit, men var vid gott hull´´,
förklarade han.
Det stank lite vodka av Valentin, men det märktes han hade ont. Han ropade på sin favorithund Djin, en mycket välvårdad, klok och vacker lajka med stor pondus. De hade tre lika välskötta hundar till som var mycket väluppfostrade. De här herrarna visste hur man skall ta hand om hundar. Och alla började skälla av glädje när de såg min bössa och tänkte:
´´Jakt på gång!´´
Oj, hur jag saknade min egen hund Sigge! (Se www.utsidan.se/sigge) Det finns få saker som är så roligt som att vara ute i vildmarken med en duktig hund!
Trapperlägret där husen var timrade, var ganska slitet, vissa skulle säga att allt var osannolikt lortigt, inklusive Andre och Valentin, men det finns viktigare saker än renlighet om man skall överleva året runt ute i världens största vildmark. Att tiderna hårdnat till även för de här två sedan perestrojka, det märkte vi av att snöskotern, snövesslan, diselgeneratorn och de två båtarna var inne på sista versen.
´´Vi har bott här i 20 år´´, berättade Andre när han kom tillbaka till
lägret efter att ha gjort en kort utflykt och hämtat gravad soltorkad fisk (schirr hette fisken, lik en id) och en stor glasburk fylld med rom från stören. Stor stör hade de fått i nätet på morgonen. En på 10 kg.
Största fisk vi någonsin sett. (Stören kan enligt Andre väga upp till 40 kg!)
´´Betesfisk´´, skämtade jag allvarligt, ´´där vi kommer ifrån.´´
´´Nä, kom och ät nu!´´, utbrast Valentin, som gjort iordning en
festmåltid.
Gravad schirr tillsammans med hackad lök i en vinägersås, färska potatis och en sockrad bärkompott som smakade vinbär. Trots att köket var det lortigaste och mest illaluktande man kan tänka sig, så var måltiden med det godaste!
´´Skall ni inte ligga över här i natt då?´´, bad Andre när mörkret började falla, ´´vi träffar inte så mycket folk.´´
Vi försökte förklara att vi kände tidspressen att hinna till Zyryanka innan vintern kom och att vi ville lägga några mil till bakom oss.
´´Ja, då måste ni väl åka då´´, sade Andre besviket.
Valentin såg mer behärskad ut och beklagade sig mest på att han inte hunnit göra iordning färskt bröd. Däremot blev Andre något gladare när vi kom tillbaka till sandbanken och han fick skjuta med min Blaser-bössa.
´´Hmm´´, sade han missnöjt när han missat en liten plåtburk på 120 meters avstånd.
Jag hade glömt tala om att min bössa går en halv decimeter för högt med öppet riktmedel. Han tog sin slugbössa innan jag han förklara och sköt med den och missade igen. Mycket missnöjd frågade han:
´´Hur långt går bössan?´´
´´En fyra kilometer´´, svarade Johan och menade hur långt en studsarkula kunde gå, vilket nästan fick Andre att bli imponerad:
´´Och här kan vi bara skjuta älg på 500 meters avstånd!´´
(För den icke insatte, kan tilläggas att 80-120 meter anses säkert
skjutavstånd på älg hemma.)
Finare människor går inte att träffa på. De här två var genuint fina, goda människor, helt utan onda eller sluga avsikter. |
