2004-08-14 - Värsta ögonblicket i livet?
Vilodag vid N 61°56´29.5 Ö 149°49´49´49, på en stenig strand med utsikt i väst över den breda Kolymafloden och bergskedjan Pik Aborigien. Soligt med 6-8 sekundmeter vind som omöjliggör paddling.
Jag läste nyligen om en polarforskare vars värsta ögonblick var varje gång han under den iskalla sydpolsvintern, tvingades dra ned sina byxor och uträtta sina behov.
´´Det måste vara det värsta en människa kan utsättas för!´´, skrev han.
Jag tillåter mig ha en avvikande åsikt i ämnet. Han kan inte ha tillbringat en endaste sekund en regnig höstdag i den ogästvänliga, täta och vassa nordsibiriska taigan! För så fort man drar ned byxorna, anländer den obligatoriska svärmen med ilsket surrande mygg och attacken ens nedre delar utsätts för, det vill man inte ens utsätta sin värsta fiende för!
Jag känner mycket respekt för den gemene sibiriern. Säkerligen en av de tåligaste av vår världs invånare som inte bara utsätts för isolering och ensamhet, utan ständigt utsätts får naturens nyckfullhet. Under sommaren utstår han 40-45 plusgrader, så följt av en osannolikt fuktig, regnig översvämningsperiod med enorma svärmar av mygg. Det följt av den kallaste av vintrar med temperaturer ibland ned till 80 minusgrader, följt av en kort regnig och myggig vår. (Kanske därför det är så få av dem kvar?;-) Men man ser att de verkligen går i konfrontation med den ogästvänliga naturen. Vägar har de gjort på de mest krångliga ställen, stångat sig fram med tanks, båtarna är av stål, motorerna oerhört bråkiga och spyr ut olja och bensin. De har inte varit skonsamma mot sin omgivning. Många sköna bergssidor har stora fula ärr. Där folk har varit, är det kyrkogårdar av skrot. Men jag har idag, efter 16 års professionellt resande, inga naturromantiska ideal kvar, utan jag har full förståelse att det är enda vägen för att överleva här ute. Hårt mot hårt. Det ser myggen till när man gör sinna naturbehov! |
