2004-07-26 - Upplever en oerhörd chock!
Tittis egna ord förklarar här:
Det är med en oerhörd besvikelse och ilska som vi nu inser att jag inte kan vara med på färden. Problemet är mitt hjärta. Det klarar helt enkelt inte av att utsättas för extrem kyla under en så lång tid, minst 6 månader, som väntar Expeditionen i detta vår världs kallast bebodda ställe.
När jag var 7 år opererades jag för hjärtfel och är idag friskskriven, men vi måste alltid ha det i åtanke under våra planeringar. I praktiken har inte detta betytt något nämnvärt. Vi har inte gjort avkall i vare sig planering eller praktiskt genomförande på expeditionerna. Bara inget tävlande utan i något så när lugnt tempo har mottot varit och är. Under våra obligatoriska tandläkar- och läkarundersökningar inför expeditionen upptäcktes det denna gång att jag har två hjärtklaffar som står och läcker och att blodcirkulationen i höger underben inte är tillfredställande. Det är inget som utgör ett problem min vanliga vardag. Läkarna uttryckte stor oro när de fick veta vad jag skulle göra och ansåg att jag skulle utsätta mig för livsfara, men efter en kort period av stor fundersamhet och chock, tog vi beslutet att det är bäst att köra på som vanligt med planerna och försöka sortera ut saker och ting längs vägen. Vi är mycket vana att det alltid dyker upp nya möjligheter längs vägen och vi kom fram till att bäst är att söka sig direkt till den plats där bästa kompetensen finns. Nämligen Sibirien. Vi hade fått reda på att i Magadan fanns en av världens bästa köldforskare med specialinriktning på hur hjärtat uppträder i kyla, Dr Arkady Maximov, vid Det Arktiska Institutet. Vi ville också undersöka möjligheterna till hur effektiv en räddningsoperation skulle kunna bli om något hände. Och vi utgick från att en bra lösning skulle hittas.
Vi bor nu på Institutet som hedersgäster till den kände doktorn. Efter en vecka här har nu alla fakta om kyla och möjligheter att ta sig ut till civilisationen vid en krissituation kollats upp och att vi nu måste inse faktum att min medverkan på plats i Sibirien är en omöjlighet! Det är en oerhörd besvikelse! Vi har nu förstått att huvuddelen av den stora dödligheten bland boende i extremt kyliga klimat är att hjärtat inte orkar med. För min del skulle ett deltagande i denna Expedition var likvärdig med min egen död. Så är det. En räddningsoperation skulle ta dagar, även vid rätt utförande och kosta minst en halv miljon svenska kronor. Så är verkligheten.
Vad göra?
I en sådan här situation blir man både förbannad och mycket ledsen för egen del men också för alla andra inblandade, Mikael, Johan, våra samarbetspartners och alla andra som med glädje och nyfikenhet har hoppats och sett framemot vår Expedition. Det känns fruktansvärt! Omöjligt att beskriva i ord.
Men förhoppningsvis så ska det inte innebära någon större förändringar då expeditionen är i gång och att möjligheterna och förutsättningarna att den skall lyckas är de allra bästa. För min egen del gäller det nu att tänka positivt och se framåt och att på bästa sätt kan stödja och hjälpa till från hemma plan så att expeditionen blir och får bästa förutsättningar att lyckas och komma hem med ett unikt material som kan vara till mångas glädje och nytta. Genom mitt beslut och ställningstagande att inte utsätta mig för en för tidig död och inte utsätta andra för livsfara kommer jag att fortsätta arbeta inom detta yrke så att jag kan vara med på kommande färder och expeditioner framöver. Dock ej i extrem kyla. Ändå kan jag bara göra det bästa av situationen och inse fakta. Men det känns så tungt. Tänk allt detta enorma arbete, många gånger dag och natt, som vi lagt ned för att genomföra denna färd, träning, förberedelser, vi har sovit ute under den gångna vintern, under två och ett halvt år, allt känns nu onödigt! Så meningslöst känns det just nu. Men livet är fullt av olika sorger och nu är det så att planerna får läggas om och jag får med det snaraste ta mig hem. Vi börjar idag leta biljetter till Moskva och väl hemma i Sverige och Särna intar jag en ny roll och position som projektledare och coach i Kolyma- Sibirien expeditionen. Jag är fortfarande en viktig del i Expeditionens genomförande. Min huvuduppgift är fortfarande att föra in ett kvinnligt perspektiv på det hela och det kan jag, till följd av de fantastiska möjligheterna till kommunikation denna gång, göra varje dag genom mejl och telefonsamtal och dessutom ställa de frågeställningar som behövs för att detta vetenskapliga arbete skall bli så bra som möjligt.
Titti Strandberg |
