2004-07-22 - Arktiska Institutet, Magadan
Idag hade vi våra första ryska lektioner. Det gick bättre än vi hade trott i förväg. Nu kan vi exempelvis hälsa på folk utan att förolämpa dem, även om vi fortfarande uppträder som dövstumma när de fortsätter sin vänliga konversation. Likväl finns det fortfarande utrymme för ett skämt. Häromdagen lät vi en trevlig äldre dam här vid institutet hålla en 5 minuter lång livfull och spontan monolog innan vi kort avbröt henne kort och sade på engelska; ”Vi pratar inte ryska:”
Tur att folk här har humor, hon ler stort varje gång vi möter henne.
Vi lider fortfarande av jetlag, så vi rör oss ännu som zomber på våra utforskningsvandringar runt Magadan. Staden är en stor överraskning på många sätt. Först av allt, så hörde vi de värsta av rykten om denna 100 000 befolkade stad, exempelvis att infrastrukturen var på väg att helt kollapsa, när vi mötte den ryska pressen under en presskonferens strax innan vår avfärd i måndags från Moskva. Ingen av dem kunde egentligen förstå varför vi överhuvudtaget ville åka till Magadan, än mindre varför vi ville utforska Kolymafloden. Fortfarande har vi inte träffat någon som tror att vi kommer att överleva vintern därute. Även om vi möter stor respekt och beundran.
Magadan är en riktigt sliten stad. Få har varmvatten, stadens gator är uselt lappade, husfasaderna håller på att rasa samman verkar det och gatorna är fulla av hål och staden saknar helt färg. Allt är sovjetgrått och sjuder tråkig dysterhet. Det är lika sinnesdödande som att färdas över Patagoniens monotona stäpper. Ändå finns här ingen skräp på stadens gator, det är rent och fint, inte heller någon större mängd alkisar eller tiggare som i det fanns i stor mängd i Moskva. Dessutom, när man väl går innanför stadens fula slitna yttre skal och kommer inomhus, ser boendet komfortabelt och smånätt ut. Vi hade stora bekymmer under vår planering inför Expeditionen, att få reda på rättvis information om Magadan med omgivning och kom fram till att vi skulle möta stora bekymmer att hitta ens basvaror för vår kanotfärd upp längs Kolymafloden. Det första vi stötte på idag var en hypermodern supermarket som hade allt man kunde drömma om. Alltifrån teflonstekpannor, importerat colombianskt kaffe, färsk fisk till, hör och häpna, ett packet importerade svenska kräftor! Priserna är ungefär som hemma, det är dyrt, men allt är i stort sett importerat till denna geografiskt isolerade stad. När vi fortsatte vårt utforskade av stadens utbud, hittade vi affärer fyllda med den modernaste elektroniken, finaste parfymerna och modekläder! En affär hade till och med wobblers från Rapala!
Våra ryskalektioner kommer att fortsätta ytterligare tolv dagar. Det behövs, för viktiga saker försvinner i översättningen. Exempelvis när vi anlände hit häromdagen, trötta på alla intryck och utan sömn på över ett dygn, så berättade Titti för institutets rektor en sann historia för att visa att vi behövde tid att vila och smälta alla intryck. Hon berättade om när en känd nordamerikansk indianhövding gjorde sin första tågresa. När han kom fram till slutstationen, gick han av och satte sig på en träbänk utanför stationen. Där satt han kvar i fyra dagar. Folk som såg detta kunde inte förstå. Till sist frågade varför och hövdingen svarade:
”Jag väntar på att min själ skall anlända.”
Titti gjorde en variant av detta. En kvinna som kunde engelska översatte detta till rektorn, som efter en stunds eftertanke frågade:
”När anländer herr Själ? Imorgon?” |
