2005-04-14 - Sonen till två mördade...
Sonen till två mördade Gulag-lägerfångar berättar.
Det är den 14:e april idag, torsdag, och det var tänkt att vi idag skulle ha inlett sista biten till Ambarchik. Drygt 8 dagars skidande över den vindpinade tundran. Men, som ni vet gick vår filmkamera sönder i Kolymskaya och ersättningskameran från Moskva anländer först imorgon. Hoppas vi. Så preliminär avfärd är nu på lördag. Vi befinner oss 5 km norr om Cherskii, i en förort som heter Siljone Mys (Gröna viken)och som stinker av bensin- och oljeångor. Det är -15°C och en iskall nordanvind.
´´Bägge mina föräldrar dog här i lägret i Cherskii´´ ,berättar Stanislaw samtidigt som vi sitter i jeepen och kikar ut över Kolyma och njuter av en blodröd solnedgång, ´´min mor var polska och togs som fånge under kriget, ja, hela hennes familj. De var aristokrater och ansågs av kommunisterna som fiender. Hon hamnade här i Cherskii.´´
´´Din pappa då?´´ undrar jag, häpen återigen över det faktum hur folk öppnar sitt liv för en främling, oväntat.
´´Han ägde en svinfarm i västra Sibirien´´ ,svarar Stanislaw lågmält om än engagerat, ´´och det var tillräckligt för att anses vara motståndare till kommunismen. Han hamnade här i Cherskii, där han träffade min mor i lägret. Det var så jag kom till.´´
Stanislaw arbetar idag som chaufför åt de styrande i Cherskii och jag har fascinerats av honom sedan vår ankomst. Nästan skallig med ett stenhårt ansikte helt fritt från känslor. Som skuret ur granit. Alltid rökandes. Alltid med en trotsig blick. En sådan man inte skulle vilja möta ensam i en mörk gränd.
´´Bägge mina föräldrar dog i lägret, ja, hela min familj på mors sida är helt utrotad idag´´ ,förklarar Stanislaw nyktert, ´´så jag hamnade på barnhem. En mycket hård tid. Ett ställe där bara de starkaste överlevde. Och jag var stark. Det hjälpte mig också överleva militärtjänsten. Jag var härdad efter barnhemmet och kunde ta vara på mig själv. Hela min uppväxt gick bara ut på att vara starkare än andra.´´
Det anses att de värsta av Stalins illa beryktade gulagläger fanns här i regionen, i Cherskii och Ambarchik. (Det finns ett flertal rapporter som handlar om Gulag-tiden att finna i våra rapporter sedan vår tid i Magadan, där vi först kom i kontakt med denna styggelse.) De vi träffat som stöder Stalins sinnessjuka åtgärder, en hel del äldre folk längs Kolyma, säger att här hamnade de allra värsta och farligaste fångarna. Lägren hade därför speciellt anställda människojägare, s.k. bounty hunters, vars enda uppgift var att jaga och döda alla fångar som flydde. Som bevis att de lyckats i sin jakt, så lämnade de över fångens avhuggna hand, där fångnumret var intatuerat, till koncentrationslägrets ledning,.
´´Det var heller inte lätt att vara barnhemsbarn och därtill son till lägerfångar´´ ,fortsätter Stanislaw sin sorgsna berättelse, ´´KGB vaktade en hela tiden, ända fram till perestrojka. Och man visste aldrig vem som var KGB eller informatör. Hälften av alla vänner och bekanta var endera eller. Det är ju mycket bättre nu. Att man vågar säga vad man tycker. Vilket jag i och för sig även gjorde under kommunisttiden, får jag visste ju att passade det inte vad jag sade, visste jag i alla fall att jag skulle hamna just här!´´
´´Men, vad upplever du för känslor idag?´´ frågar jag, ´´känner du dig inte hatisk mot sovjeter och kommunister och de som gjort dig föräldralös?´´
´´Nej´´ ,svarar Stanislaw inte allt för förvånande, ´´det är som det är. Dessa åtgärder gjordes av Stalin för att vi skulle få det land vi har idag. Jag har full förståelse för det. Jag har det bra ändå idag. Jag har en tjuktjisk fru och två barn. Och ett arbete, vilket inte alla har i Cherskii. Så jag kan inte klaga.´´
Det här är ett svar jag fått av alla längs Kolyma som befunnit sig i en liknande situation som Stanislaws. För mig är det helt obegripligt att kunna förstå denna förlåtande och förstående sida. Med tanke på alla människor och kulturer jag träffat världen över, där flera genomlevt snarlika upplevelser, så måste jag påstå att detta är någonting mycket ryskt. Och jag kan bara känna beundran för hur oerhört lyckad sovjeternas mångåriga indoktrinering varit. För det är folk än idag, ordentligt indoktrinerade och de som upplevde Sovjettiden har ofta en mycket snedvriden bild av den världsliga verkligheten. Och de är mycket stolta över Moderlandet Ryssland. Oavsett om de är vita ryssar eller tillhör ursprungsbefolkningen. Inget fel med det, bara fakta.
´´Vad säger dina barn, när du berättar om din hårda uppväxt?´´ ,frågar jag till sist, men får som vanligt ett för mig förvånande svar; ´´Jag har inget berättat. Det som har varit har varit och nu går vi vidare. Deras liv blir inte bättre av att veta det här.´´
´´Men´´ ,utbrister jag, ´´om ingen berättar hur det varit, då försvinner ju kunskapen om de här hemskheterna med din generation och vad lär vi oss människor då av det hela? Då är risken stor att det återupprepas!´´
´´Jag bryr mig inte´´ ,svarar Stanislaw samtidigt som han hårt, men varmt kramar min hand och avslutar med följande ord: ´´Tack för att du orkat lyssna på mitt klagande.´´ |
