2005-02-05 - Oron att misslyckas
3 Feb, 05 - 21:05
GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M
Det är den 3 februari idag, -45°C, vilket innebär att extrem kylan har återvänt igen. Tilläggas skall att den iskalla nordanvinden har också anlänt, så förutsättningarna är värre än någonsin. Däremot är vi bättre i förkylningen, febern är borta och det kan bero på att vi bombat kroppen med enorma mängder mat, vitlöksklyftor och extra vitaminer. Så imorgon bär det av norröver.
Vi har nu färdats 6½ månad. Vi har avverkat större delen av vad vi hoppats kunna göra. Återstår gör nu en riktigt svår sträcka, minst en månad och 35 mil till Kolymskaya och sedan två, på pappret lättare, där bara isbjörnar och stormvindar skall utgöra problem. Jag är rädd för att vi skall misslyckas. Inte vi, att jag skall misslyckas.
Just den här oron för att misslyckas är en sak som ingen vill prata om, men den finns alltid där för flertalet av oss människor. Vad händer om jag inte klarar av det hela? Eller vi?
Just nu finns den risken. Vi är fysiskt och mentalt trötta efter en lång, om än helt fantastisk, men ändå slitsam färd. Våra tankar finns lika mycket hemma som här. Jag vet av erfarenhet att det alltid är så här, fundersamma tankar, efter ett halv års färd. Man vill få det gjort, saknar nära och kära och det är en stor fara. Självklart är vi bägge, som ett brev på posten, förkylda. Ändå vill vi iväg. Det är svårt att sova om nätterna. Vi ligger och vrider oss. Av olika skäl. Johan är nog mest påverkad av min oro. Han är ju bara 21 år och har gjort mycket mer än man kan förvänta sig att en fullkomlig nykomling inom denna genre skall göra. Så om han skulle tvingas ge upp, så besudlar det inte hans liv. Värre för en gammal räv som jag med hela Expeditionens vikt på mina axlar nu när Titti inte är med. Hade hon varit med, hade allt varit enklare. Nu är hon inte det. Hennes hjärta satte chockartat stopp för färden och det befriar henne helt från att känna sig misslyckad. Men med det försvann hennes klokhet, inspiration och kraft. Och hela ansvaret blev mitt. Det har inte varit något problem. Förrän nu, när avgörandet väntar.
Vad är det jag är rädd för? För att jag inte har ett giltigt skäl som Tittis hjärtsjukdom eller Johans färskhet? Svaret är enkelt, oron att inte kunna genomföra det man lovat så många. Samarbetspartners, folk som följer en världen över och ängslan att inte kunna nå ända fram och berätta om allt det fantastiska som väntar längs denna sista del av Kolyma. Och naturligtvis, till viss del, oron hur man själv skall hantera känslan av att ha misslyckats. Inte hur andra uppfattar en, vad andra tycker har jag för länge sedan slutat oroa mig för, utan hur man ser på sig själv. Men det är ju i och för sig en mycket mänsklig egenskap. Detta med skam. Man kan undra vad evolutionen hade för orsak när den skapade människans skamkänslor som är så dryga för oss att hantera!
Lyckligtvis har jag stått många gånger inför denna oro och vet att det är bara att ta itu med det hela och satsa allt på ett enda kort utan minsta lilla tvekan. Men ändå, tänk om? Det är lätt att bli förblindad av denna oro och glömma alla det övervägande fantastiska som väntar, som dessa fantastiska människor som väntar längs vägen, vår chans att dokumentera detta och även det faktum, att den frihet, det lugn och den harmoni som råder där ute, det är den som gör att man aldrig slutar med det här livet. Man arbetar fysiskt 10-12 timmar varje dag, man rensar ur skallen fullständigt och man sover så gott. För det mesta. Hur som helst, om 4-6 veckor vet vi svaret. |
