2005-01-20 - Jakuterna- del 2
Jakuterna- ett legendariskt hästfolk, del 2
20 Jan, 05 - 21:44
GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M
Torsdagen den 20 januari. -35°C, lätt sydvind och halv klart här i Srednekolymsk.
Precis som hos den patagonska cowboyen som min hustru Titti och jag levde med under ett år, så ger jakuterna sina hästar namn efter hur de ser ut, eller hur naturen eller vädret är när de föds. Mycket är lika de här två hästfolken mellan. Sadlarna är ungefär samma konstruktion, även om jakuterna traditionellt tillverkar sina, helt och hållet, själva. Även idag. Sadelstommen är gjord av björk och av enkel kastiliansk modell. Sadelfilten är ett underbart arbete av ihopsamlat hästhår från svansen som på något vis vävts ihop till en tjock och bekvämt skydd mellan häst och sadel. Detta gäller också sadelgjorden som är gjord, med handarbete, hoptvinnat hår från hästsvansen. Tyglar och allt annat är gjort av koläder. Betslet är mjukt och fint, inte alls så grymt vasst som de flesta patagonska. Stigbyglarna är gjorda av trä.
´´Jag tar ned mina hästar hit för att dricka varje dag under vintern´´ ,berättar Vassilij samtidigt som han hugger ett hål i den tjocka isen, tittar upp och hojtar plötsligt till: ´´Nä, titta, det finns mer törstiga hästar i byn!´´
Fem andra jakuthästar kommer försiktigt travande mot hålet. De gillar inte våra yviga rörelser och skarpa kamerablixtar. Efter en stunds tvekan kommer de ändå fram och dricker. I regel så är även tamhästarna fria att röra sig hur de vill i byn, men ett stort gäng vildrenar har valt ut detta område att besöka i år, de har vandrat ned från tundran i norr, och har därför dragit med sig stora flockar polarvarg, detta vilddjur som kan väga upp till 100 kg påstår folk i trakten.
´´Den där vargen kan enkelt döda alla mina djur i ett nafs´´ ,påstår Vassilij, ´´så just nu håller vi ögonen öppna och stänger in hästarna i hagarna även under dagarna.´´
Den jakutska ryttaren är lika vacker som sin häst. Vassilij är klädd i en mössa av järvpäls, en renskinnsjacka, tjocka pälsbyxor gjorda av lajka eller husky och hans boots är preparerade av hans mormor och gjord av det skinn och den päls som finns att finna på hästbakbenens nedre del. Precis som hos Patagoniens cowboys.
´´Vet du´´ ,fortsatte Vassilij stolt när vi återvände inomhus i värmen, ´´att vi jakuter anlände hit till den här trakten i slutet på 1600-talet tillsammans med våra kor och hästar. 50 år efter de första ryssarna som var första utlänningar här. Det var hästen som tog oss hit och som öppnade upp det här landet för alla andra människor. Och idag är vi fler jakuter än de som levde här då. Jukahirer och evener.´´
I de flesta jakut byar vi besökt finns det olika totempålar, monument från Sovjet epoken och väggmålningar. I samtliga finns hästen som huvudsymbol. På jakutska kallas hästen salgit som samlande namn, men den lokala hästen heter at på jakutska. Och även jakutens sätt att hantera hästen visar deras kärlek för detta vackra och intelligenta djur.
´´De brukar ta ett år om hästens är bra, men lite vild av sig´´ ,berättar Vassilij, ´´att rida in den. Vi slår aldrig en häst eller rider in den med våldsamhet. Det måste ta sin tid. Det är ett graciöst och känsligt djur, hästen. Och någon som måste slå en häst för att få den att lyda, det är ingen hästkarl. Det är ett odjur.´´
Jakuterna i Nalimsk använder exempelvis inget ridspö eller någon grov variant av detta.
´´Är man tillsammans varje dag med en häst under många år´´ , klarlägger Vassilij detta faktum, ´´och inte vet vad hästen vill och kan, då skall man inte hålla på med hästar. En riktig hästkarl får sin häst att göra som han vill utan tvång.´´
´´Jag ser att inga hästar har hästskor, varför?´´ frågar jag.
´´Förr hade vi hästskor, får då red vi långa avstånd och ibland till steniga trakter´´ ,förklarar den gamle, ´´men idag gör vi inga långturer och dessutom är det nästan bara myr- och skogsmark som omger byn och då behövs inga skor. Men hovarna klipper vi självklart då och då. En gång per år ungefär.´´
Innan Sovjetmakten såg till att flytta in alla människor och samla dem i större byar, i början på 30-talet, så fanns det ett stall med boende och mat både för folk och hästar var tredje mil ungefär i detta jättelika område. En normal dagsmarsch.
´´Under Sovjettiden var byn en kolschoz (ett sorts kollektivt arbetsområde)´´ , berättar den gamle avslutande, ´´vi hade rävfarm, svineri, tamren och mycket mer hästar. Men när perestrojka slog till förstördes allt det där. Men, vår häst, den kommer att överleva oss människor. Den är mycket klokare, starkare och modigare än oss.´´ |
