2005-01-17 - Andra världskriget
Andra världskriget, mörkrets slavar och kylans offer
17 Jan, 05 - 22:00
GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M
Det är den 17 januari och vi har jagat runt Srednekolymsk hela dagen för att lösa ett smärre problem med vårt uppehållstillstånd. Byråkratin är i det närmaste obegriplig och ytterst onödig. Det är enbart -36°C, rena värmeböljan och vi hoppas den håller i sig!
´´Vi höll på att svälta till döds´´ ,berättade Tijonova försiktigt, ´´allt vi hade att äta varje dag var en limpa bröd på fyra personer. Det var inte tillräckligt för att kväva hungern. Eftersom mina föräldrar dog i kriget, så var jag föräldralös. Jag hade en gammal moster som tog hand om mig. Det var inte lätt, men jag var inte den enda som led av vår kamp mot fascisterna i andra världskriget.´´
Till följd av att det i år är 50 år sedan andra världskrigets slut, så förbereder sig Srednekolymsk för att hylla segern mot fascisterna. Dvs. Nazityskland. På biblioteket där Tijonova jobbat sedan hon första anlände hit till Srednekolymsk, har man gjort iordning en speciell hylla med böcker som behandlar detta krig som på ett eller annat sätt påverkat nästan varenda familj i samhället. Jakuterna förlorade nästan en hel generation under detta ödesdigra krig. Vilket visar sig med olika statyer, monument och många krigsgravar på kyrkogårdarna som omger Srednekolymsk. Stadens mest hyllade personer är också människor som utmärkte sig under andra världskriget. Jakuterna från Kolyma-regionen var erkända krypskyttar.
´´Några år efter kriget hade jag utbildat mig till bibliotekarie´´ ,fortsätter Tijonova, ´´och samma år som Stalin dog, så beordrades jag av myndigheterna att flytta hit till Srednekolymsk från min by som ligger strax söder om vår huvudstad Jakutsk. Det var år 1953 och då fanns inga lampor i staden och alla värmde sig med vedspis, inte som idag när vi har el, olja och kol som värmer upp oss. Det fanns heller inga tvåvåningsbyggnader.´´
´´Vad är främsta anledningen till att du blivit kvar alla år?´´
´´Folket här. De är mycket fina och snälla´´ ,svarar Tijonova på min fråga.
Jag bad redan när vi anlände hit till Srednekolymsk att få besöka biblioteket och prata med folk där. Till viss del beroende på att jag under några år utkämpade en hopplös kamp hemma i Dalarna , tillsammans med några andra av länets mindre självcentrerade författare, för att skolbiblioteken skulle få vara kvar och för det andra, för att det är biblioteken, inte skolan, som gett mig all kunskap jag behövt för att leva detta rika liv. Problemen här var desamma som hemma.
´´Det första man drar in på när tiderna är svåra är tyvärr kultur´´ ,berättade Tijonova samtidigt som alla hennes kollegor som samlats i bibliotekets läsrum nickade instämmande, ´´vi får väldigt lite pengar att köpa in nya böcker. Drygt 25-30 stycken per år och böckerna väljs inte ut av oss, utan centralt från Jakutsk. Och även om vi har en biblioteksfilial i varje by, så får vi bara en bok av varje och det kan ta flera år innan en önskad bok når ut till byarna.´´
´´Vad läser folk idag jämfört med, sig på sjuttiotalet?´´
´´Förr läste man klassiker som Tolstoy, Pasternak och Dostojevskij´´ ,förklarar Tijonova nyktert, ´´men idag vill ingen läsa dem utan det skall vara lätt underhållningslitteratur som deckare, romaner och kärlek. Och vi lånar ut mycket mindre böcker. TV, video och datorer är mer intressant verkar det.´´
´´Finns det några lokala författare och vad skriver de om i så fall?´´
´´Jodå, det finns några få´´ ,berättar hon, ´´de skriver på jakutiska och mest lyrik.´´
Ett litet hörn i biblioteket, den svalaste och mest undangömda delen, är ägnad åt lokal litteratur. Mest böcker som är tryckta på allra billigaste sättet. Denna del av bibliotekets korkmatta är också den bäst bevarade och det tyder på få besökare. Ungefär som hemma i Dalarna.
´´Får jag ställa en fråga till herrarna?´´ undrar en äldre herre med mycket pondus som plötsligt dyker upp i läsrummet, och när vi nickar jakande, fortsätter han: ´´Så även ni har blivit slavar? Slavar under mörkret och kylan. Ni ser ju, allt här i Srednekolymsk och våra liv går ut på att värma sig och gömma sig från kylan. Vi är slavar! Hur som helst, jag har hört talas om de svenska skidåkarna. Skulle ni kunna tänka er bli visade runt av mig här i Srednekolymsk?´´
Nikolai Bandorov har varit pilot, soldat, proffspolitiker och kommunalråd i Cherskii med mera. Han agerar med stor pondus i sitt gråa hår och är känd för att vara mycket obekväm och tala om saker som ingen i styrande ställning vill höra. Obehagliga sanningar. (Mer om detta i ett kommande reportage) Nu tar han oss direkt till en kyrkogård strax intill flygfältet där vi bor. Han förlorade en av sina fyra söner, år 1987, under en vinterjakt. Han och två kamrater frös ihjäl. Han var pilot som de andra tre sönerna. Ett stort monument har skapats för de tre omkomna. Nikolai rensar undan snön, skakar densamma ur träden som han själv planterat och sätter sig dystert ned på graven.
´´Han var äldst av mina söner´´ , säger han avslutande innan han går åt sitt håll och vi åt vårt, ´´den här kylan skördar många offer varje vintern. Som ett krig gör. Så var försiktiga när ni ger er av igen.´´ |
