2005-01-05 - Att färdas längs en vinterväg
Att färdas längs en Sibirisk vinterväg
5 Jan, 05 - 23:31
GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M
Det är den 5:e januari 2005 och vi är i vår lägenhet i Srednekolymsk. Temperaturen idag är -43°C, det är molnfritt och en lätt vind blåser söderifrån.
Skriven av Johan Ivarsson
?Vi kommer inte längre med den här bilen?, förklarade Julia och fortsatte sedan, ?och det är 30 km till närmsta by!?
Det var mitt på dagen och det höll redan på att skymma. Bakom oss, med en skimrande röd himmel i bakgrunden, kunde vi se ett par vildrenar som sakta passerade över den stora sjön som vi just färdats över med den ryska Jeepen, UAS, strax innan stötdämparen på höger framhjul gick sönder. Hundra meter framför oss svängde vägen abrupt höger, försvann bakom några buskar och fortsatte sin väg in i det tomma vita landskapet. Temperaturen när vi lämnade Srednekolymsk var -45°C, men eftersom vi färdats in ett landskap full med små sjöar och våtmarker så fanns det inte mycket som kunde stoppa vinden från att göra livet än kallare.
Det här hände igår när vi var på väg till byn Oyondarnahk (som på det lokala språket, yakut, betyder treårig älg) för att besöka det lokala museet, studera livet i byn och träffa några intressanta människor. (Mer om själva besöket kommer i en senare rapport.) Den här byn ligger 130 kilometer, fågelvägen, från Srednekolymsk och som så många andra byar i det här området så går det endast att nå den med bil under vintern, eftersom den är omringad av hundratals små sjöar och våtmarker. Dessa temporära vintervägar är så dåliga att jag är förvånad över att det är möjligt att använda dem över huvud taget!
Ingen kunde säga exakt hur lång tid det skulle ta för oss att komma fram till byn, men vi kunde förvänta oss att det kunde ta mellan tre och fem timmar, allt beroende på hur vägen såg ut. Och som jag sa tidigare, det är helt otroligt att det är möjligt att komma fram längs dessa vägar! Jag tycker att Julias, vår tolk, beskrivning av dem som en ´bergochdalbana på Disneyland´ är ganska bra (hon har aldrig varit till Disneyland och inte jag heller, men hur som helst), om du sedan tänker dig att du färdas över en stor frusen potatisåker, som gör att du konstant kastas omkring inne i bilen, då är du nog ganska nära sanningen. Det är helt omöjligt att slappna av eftersom man alltid måste hålla ögonen på vägen för att samtidigt kunna hålla i sig hårt och parera guppen så att man inte slår huvudet i taket allt för hårt. Även om Julia påstod att vägen som vi färdades längs igår var en bra väg i jämförelse med vissa andra, så känns det idag som om jag har blivit överkörd av ett tåg!
Plötsligt, efter det att vi i nästan fyra timmar sakta hoppat framåt, så hände det! När vi var på väg uppför en strandkant så skakade bilen plötsligt till hårt och stannade. Stötdämparen till höger framhjul hade gått av och vår chaufför förklarade för oss att det inte skulle var möjligt att fortsätta, inte på den här typen av väg. Så där var vi då, ståendes mitt i ingenting, på en väg längs väldigt få färdas och med en temperatur runt -45°C. Vad kan man göra? Jag och Mikael började genast att diskutera vilka möjligheter vi hade. Det var fortfarande 30 kilometer kvar fram till närmsta by, en sträcka alldeles för lång för att gå i den kylan, speciellt när det börjar bli mörkt och man inte har en aning om hur vägen ser ut framöver. Vi kunde stanna i bilen och vänta tills det att nästa transport passerade, men vi hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta, kanske flera dagar. Vad vi dock hade glömt, var att vi faktiskt var i Sibirien, landet där ordet problem inte betyder någonting. Innan vi hade kommit fram till vad som skulle vara klokast att göra så hade Vasilij, chauffören, tagit av den trasiga stötdämparen (alla chaufförer här är väldigt duktiga mekaniker) och sa till oss att vi skulle sätta oss i bilen igen. Vi skulle försöka att sakta, sakta ta oss fram tills det att bilen gick sönder helt och hållet och sedan ta ett beslut om vad vi skulle göra.
Vi behövde vi aldrig fatta något beslut. Vägen framför oss var väldigt bra och en och en halv timme senare (sex timmars total restid) så kunde vi se lamporna i byn när vi närmade oss. Snart vandrade vi runt på museet som om ingenting hade hänt och när kvällen kom, och det var dags att åka tillbaka, så hade bilen blivit lagad av chauffören (som på något sätt hade hittat en reservdel som passade någonstans i den lilla byn). Fem timmar senare, klockan ett på morgonen, snubblade vi in i våran lägenhet, helt utslagna av alla nya intryck och inte minst på grund av de elva timmar som vi blivit omkringkastade i bilen under dagen.
Det här är normalt för de människorna som bor i dessa områden, sådana här saker händer hela tiden säger de, ?varför oroa sig?? Förmodligen har de rätt, men nästa gång som vi ger oss ut längs någon av dessa vägar så kommer vi definitivt att ta med oss satellittelefonen! |
